Nyheter

Mellan repressiv inkludering och liberala vägskäl

2020-11-12

SDN

2020-11-12

I dagarna fick svenska tidningsläsare, som innefattar större delen av befolkningen, ånyo höra regeringen slå sig för bröstet som de presenterade nya önskade åtgärder mot extremism och terrorism i vårt land. Vår inrikesminister Mikael Damberg, i sin sammanbitna beslutsamhet att och uppvisa en fasad av handlingskraft inför vänner och fiender, talade allvarstyngt om behovet att ’motarbeta och bekämpa’ de krafter som inte ställer upp på den svenska synen på demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet. Som vana observatörer redan noterat vid det här laget riktar sig denna bekämpning mot kristna frikyrkoförsamlingar eller ortodoxt judiska gemenskaper, utan som det gamla rådet från Anton Tjekov till författare som vill gestalta och inte skriva läsaren på näsan, föreskriver, ”show, don’t tell”, så pekar självklart inrikesministern med hela handen på de olika muslimska samfunden. Att nämna termen ”muslimer” när man talar om att bekämpa olika former av avvikande etiska eller moraliska övertygelser är i dagens politiska klimat överflödigt. 

Som vi sagt tidigare, och vidhåller, det råder ingen tvekan om att muslimska samfund genomlever olika former av spirituella, kulturella och politiska kriser i dagens Europa, inte minst i Sverige. I Sverige så hålls vanliga, moderata och skötsamma muslimer gisslan av en grupp intriganta och tidigare mycket högljudda företrädare med allianser på den politiska vänsterkanten men den yttersta lojaliteten till olika politiska (van)tolkningar av islam som gång på gång misslyckats med att skapa ordning eller framgång i de länderna där tolkningarna uppstod. Istället har man med trygga Sverige som bas försökt att först propagera för dem i sina ursprungsländer och sedan odla och sprida dessa politiska irrläror bland muslimerna här. Tyvärr, vilket har blivit en av vår tids och vårt samhälles största prövning, föll dem i fertil jord bland de många unga och andra som upplevt sig, verkligt eller imaginärt, vara offer för rasism eller diskriminering. Liksom vi erkänner det svenska muslimska samfundets samtida på de flesta sätt tragiska belägenhet så står vi också vid att fenomen som diskriminering, utanförskap eller islamofobi, använt i dess korrekta sammanhang, är verkliga, problematiska företeelser. Saker man från regeringens och civilsamhällets sida borde ha hanterat mycket bättre, men istället fick frodas och gjordes till ’någon annans’ problem, vilket gjorde det lätt för de grupper med politiskt revolutionära agendor som gömt sig bakom islams namn att träda in i en frånvarande statstrygghets roll. Resultatet har varit drygt två decenniers agiterande från mosképredikstolar och under konferenser, med retorik hämtad från dessa rörelsers politiska vokabulär, som låtit åhörarna förstå ad nauseum hur de förtryckts, rånats och ständigt kränks av det svenska samhället. När diverse terrorgrupper sedan kände behovet av att rekrytera fotsoldater och kanonmat till sina främmande agendor i främmande länder var det inte särskilt svårt. En generation unga muslimer i utsatta områden närda med revolutionär retorik och på att hata majoritetssamhället och dess uttryck. Och så fick Sverige en av Europas högsta statistik av resandekrigare till Da’esh och av fan-grupper av tjejer i fothälarna.  

Radikaliseringen i Sverige, till skillnad från regeringens, observatörers och mediers stundtals korrekta, stundtals förvirrade, ogrundade eller verklighetsfrånvända analyser bottnade om oftast i en handfull faktorer: 1: revolutionär politisk agitation maskerad som islam missionerat av politiska grupper, som sådde fröna, 2: utanförskap och upplevd marginalisering, att inte uppleva sig ha en chans till social mobilitet baserat på tro, namn, hudfärg eller bostadsort, 3: negativ emotionell påverkan av de tragiska krigen i Mellanöstern och en missriktad önskan om rättvisa, 4: tillhörighet, längtan efter mening, idealism eller äventyr, 5: hämnd, längtan efter krig, revolution, våldsromantik. Den bittra sanningen var att de flesta muslimska samfund inte klarade av att tackla dessa problem, av olika anledningar, antingen för att de inte hade resurserna, förståelsen eller kanske själva var en del av problemet. Men i denna oreda fanns också de som tog sitt ansvar, trots begränsande resurser. De som arbetade hårt dag och natt för att motarbeta agitationen, nå ut till de som påverkats, förklara varför agitatorerna på mosképredikstolarna och i de undanskymda lokalerna  i miljonprogrammen hade fel, och försökte lära ut att alla som lever här är svenskar, i dessa fall med islamisk trosbekännelse, men ändå bundna till detta land och detta folk med tillhörighet, ansvar och en ödesgemenskap. Problemen som finns går att lösa, men med respekt och dialog, och med båda sidors bästa i åtanke för att skapa ett samhälle med fred, harmoni och tolerans. Dessa aktörer är värda aktning och tack för allt deras insatser som det bredare samhället också skördar frukterna av genom ökad säkerhet och förståelse mellan grupper.

Istället så ser vi hur regeringen, myndigheter och diverse politiska företrädare förordnar hårdhandskar utan distinktion. Det talas om hårdare åtgärder, att dra åt tumskruvarna mot ett abstrakt ”de” som inte delar ”våra” värderingar eller världsåskådning. Som exempel, bara för att ett par friskolor drivits av anhängare till de revolutionära agitatorerna som gömt sig bakom islam så vill man stänga alla friskolor, med eller utan konfessionella inslag, oavsett kvalité på arbete eller prestationer. Individer med något avvikande syn på tro, etik eller moral avskedas eller blir med konsensus utmobbade på arbetarplatser och behandlas som parior. Dessa hårda åtgärder skapar ett klimat som inte är särskilt välkomnande för svenskar med islamisk trosbekännelse. Trots det stora antal svenskar med islamisk trosbekännelse som nu finns och de många frågor som rör denna grupp så finns varken viljan eller engagemanget att bereda rättmätiga företrädare för denna grupp plats i det offentliga samtalet. Mönstret upprepar sig med obehag inom samhällets olika sektorer, inom politiken, inom tjänstemannakåren, inom kulturen, inom interreligiösa initiativ. Tillägg då denna signalpolitik av repressiva åtgärder som förordas av stat och myndigheter som endast föranleder  ännu mer av den ”separatism” som man så helhjärtat vill omintetgöra. Dock till vilket pris som helst, är frågan. Den står för närvarande obesvarad, i en tid av kriser, polarisering, terror och skör fred.