Nyheter

Svensk och muslim, motsatser eller komplement?

SDN

2020-12-27

Har man följt politiken de senaste fem, tio åren kan det vara lätt att tappa bort sig. Det har varit svårt att undgå och inte bli påverkad av saker som sägs och skrivs. Det kommer inte längre enbart från långt ut på högerkanten, utan har kommit att bli ämnen som diskuteras som seriösa politiska ämnen i mainstreammedia och bland bildade människor. Vilka är dessa muslimer? Vad vill de? Vad handlar allt tjafs som kommer från muslimska församlingar och institutioner om? Varför verkar det alltid bara vara problem med dessa människor? Medierna har fyllts med historier om muslimer, deras handel och vandel och interna problem. Men saker kan vara så mycket annorlunda.

Går det att vara svensk, och muslim? Eller är man som muslim för alltid dömd till att betraktas som en gäst, en främling i konungariket Sverige? I mångt och mycket så har detta i regel varit fallet, hänfallande till en rad historiska, kulturella och sociala orsaker. Sverige har ingen historisk erfarenhet av religiösa minoriteter som hävdat, eller krävt, rättigheter och representation på det sätt många muslimska företrädare i dagsläget gör. När den judiska minoriteten etablerade sig i Sverige under slutet av 1700-talet och sedan levde och verkade i landet under 18- och 1900-talen så var det oftast med taktfull medvetenhet om sin ställning och med bred kunskap om landets kultur och traditioner. Detsamma kan inte sägas om många muslimska grupper idag. Istället har det uppstått en kultur av konfrontation och missämja mellan många muslimer och det svenska majoritetssamhället då de förstnämnda haft mycket svårt att inse sin roll som minoritet och bröstat upp sig mot majoritetssamhället med höga önskemål och krav bortom vad som kan anses rimligt inom de historiska och kulturella erfarenheterna. Med stöd av bokstavligt lästa lagtexter och till stora delar vänsterpolitisk uppmuntran i ryggen har man otaktiskt, buffligt och klumpigt försökt hävda sig, kräva utrymme och diktera villkor. De senaste tio åren kan klassificeras som något av en fars där man å ena sidan bröstat upp sig och försökt kräva rättigheter samtidigt som den smutsiga byken av korruption, arrogans, fientlighet mot samhället och internt kaos gång på gång sipprar ut. Det är förståeligt att majoritetssamhället tittar på denna travesti och undrar vad det här är för slags människor, och om de hör hemma här.

Men så finns det de skötsamma. De hårt arbetande, de moderata, de flitiga, de eftertänksamma. De som vet att för att lyckas här så måste man lära sig att förstå landet som man har kommit att leva i, dess kultur, seder, traditioner och världsbild, och anpassa sig, även om man kanske inte alltid håller med i allt. Som förstår vikten av ärlighet, taktfullhet, måttlighet och tolerans, som dessutom är kärnvärden inom islam. Den som redan besitter dessa värderingar eller tillgodogör sig dem, kan utan tvekan kallas för en muslimsk svensk. Islam är en religion som tar färgen av det samhälle där den utövas, vi ser stora skillnader inom kulturella uttryck bland muslimer, från Bosnien i norr till Timbuktu i söder, alla har sina egna sätt att tolka islams bud men är samtidigt alla muslimer. Praktiserar man islams bud men genom sin egna kultur så är de fortfarande legitima och endast ett lokalt uttryck för islamisk praktik. På så sätt kan man ha en moské som är en röd träbyggnad med vita knutar, ha svenska folkdräkter på Eid eller servera gravad lax med potatis till en ramadanmiddag. Även om man väljer att inte göra detta eller kommer ifrån en annan kultur, så är det viktigt att respektera detta och förstå att dessa också är legitima uttryck för islam.

Går det att vara svensk, och muslim? Självklart. Men det är en process, en utveckling som tyvärr inte ännu har kommit tillräckligt långt. De sociala verkligheterna, förvärrade av en politik som uppmuntrat dem, har gjort att grupperna varken möts eller talar, och när de möts eller talas har det ofta skett i en anda av konfrontation eller med ömsesidig misstro. Allt det här är saker som splittrar samhället, skapar polarisering och gör det svårt för särskilt unga muslimer födda här att kunna navigera i vad som faktiskt är deras egna samhälle. Tycker man om landet, tar till sig, eller i vart fall respekterar, dess seder och bruk, arbetar för att göra det bättre, och känner sig mer hemma här än någon annan stans, ja, då är man svensk.